De ovärdiga

Carl sitter på det nedersta trappsteget utanför hyreshuset på Knud Graahs gate 7, i östra utkanten av Olso, med huvudet i händerna. Han har just satt sig upp emot sin far, och hans vänstra kind är uppsvullen och har märken efter en stor knytnäve. Långt ovanför öppnar systern Mona fönstret och får grannkillarnas blickar att vändas uppåt. Stekoset från sillen Carl inte hann äta upp svävar retsamt ner och får hans mage att mullra av hunger, ackompanjerat av lillasyster Agnes gråt.

På trottoaren mellan gatan och huset har Carls vänner, Olav och Roar, vänt upp och ner på ett vrak till damcykel. Olav har en skiftnyckel i handen och rätar ut ekrar i bakhjulet. De påstår såklart att de hittat cykeln. När den är lagad och rödmålad får de två yngsta i gänget sälja den på gatan. Med sina stora troskyldiga ögon lyckas de ofta vinna borgarnas förtroende.

På kvällarna försvinner barnen ut i staden skuggor, som möss i mörkret. De klättrar över staket och stjäl grönsaker och potatis, tar sig in i källare och hittar syltburkar och konserver – och då och då kommer de över något större. De vuxna tar emot maten utan frågor.

Men en dag visar Carls pappa, som hållit sig nykter ovanligt länge, en karta för honom. Där finns blyertskryss över nio fyrkanter i Grefsens villastad. ”Det här huset står tomt”, säger fadern. ”Och det här, och det här …” Nio kryss. Nio tomma hus. Fadern fortsätter med allvarlig röst. ”Om något händer ska du gå fram till den tyska soldaten som sitter utanför den nedlagda fabriken och säga: Wo sind wir?” Sedan reser han sig upp och går nerför Knud Graahs gate, tar till höger – och försvinner för alltid.

Veckan efter kommer statspolisen och två civila tyskar och hämtar Carls mamma …